är trött på att vara ledsen när jag är själv. när inte kim är hemma.
för då kommer all ångest, all nedstämdhet, alla tårar och jag har inte ro till att göra något.
vill kunna sitta och slappna av och sätta på en film. men jag kan inte det. slutar med att jag sitter i soffan och bara gråter.
får panik för det, vill inte känna mig så fruktansvärt deprimerad.
men är jag på jobb, eller umgås med någon vän så kopplar jag bort det och anstränger mig till att vara glad.
får använda all min energi till att vara glad utåt för jag vill inte vara ledsen. jag vill inte vara gnällig.
det är det värsta jag vet. känner ibland att jag bara gnäller och gnäller och jag vill inte framstå som en gnällig människa.
jag vill framstå som en glad människa. och det känns jobbigt nu när jag bara vill gräva ner mig.
kim har knappt varit hemma på hela veckan. så jag har gråtit mest hela veckan i min ensamhet.
vill inte känna den ångesten, blir helt förstelnad och kan inte göra något.
läste imorse om graviditetsdepression, men det är inte graviditeten jag är deprimerad över.
visst så tycker jag inte om att kroppen förändras så, tycker inte alls om min kropp men jag har accepterat det.
och vet att kroppen kommer bli bra sen igen efter födseln.
jag mår inte dåligt över att vi ska ha barn, det längtar jag efter något otroligt.
så vad fan är det för tankar som snurrar runt i huvudet så fort jag är ensam?
hittade ett foruminlägg från en som pratade med sin barnmorska om att hon hade graviditetsdepression, och när hon beskrev hur hon kände och vilka tankar hon hade så var det som taget ur mitt förra inlägg jag skrev om ångest, och om hur värdelös man känner sig.
så skriver alla att man ska prata med sin barnmorska, men jag vill fortfarande inte sitta där och gnälla.
jag drar mig tom för att ringa vårdcentralen för att boka läkartid för jag vill inte gnälla över något fysiskt t ex.
sitta och ta upp någon annans tid genom att sitta och gnälla.
för allt annat i mitt liv är helt underbart, det är för bra för att vara sant. med kim och vänner och bebis till sommaren.
så därför tycker jag att jag inte har någon rätt att gnälla. så jag håller käften istället. för det finns så många som har det sämre än vad jag har det. så jag får fortsätta gråta ut och hoppas att det vänder. att det försvinner innan jag föder för vill inte gå så här 11 veckor till.