Fick gåshud över hela kroppen - http://www.youtube.com/watch?v=c9HfZartyXc

In och se dansen :)

Det känns aldrig bra inom mig när det vankas karneval. Visst känns det roligt att staden får liv, men det händer alltid något dåligt varje år.
Så jag förknippar karnevalen med ångest och bråk.
Har en klump i magen som inte vill försvinna. Och nu är det sista kvällen det är karneval och än så länge (tvi tvi tvi) så har inget hänt. Och jag håller mig borta från karnevalen. Gick ner där idag på dagen bara för att säga hej till mamma.
Och Kim är där nere ikväll. Och klumpen i magen är kvar. Fast jag vet att han aldrig skulle göra mig något ont så känns det som om det alltid ställs till med bråk när det är karneval.

Det jag hela tiden ser framför mig är det värsta. Bråket förra karnevalen. Då allt bara gick fel och du totalt sket i mig och var så kall mot mig. När du visade den sidan som jag hatar. Har inte sett den sidan sen dess och jag vill aldrig mer se den. Och det är den enda sida jag ser framför mig hela tiden.

Gud alltså, det känns som om det bara var igår man låg här hemma och hade ont, men sen har det också hänt väldigt mycket på dessa två veckor. Fast vi har mest varit är hemma och tagit det lugnt. Försökt komma tillrätta.
Är så mycket känslor och så otroligt många tankar som rör sig inom en, det går inte ens att förklara.
Hormonerna sprutar och jag har alrdrig gråtit så mycket i mitt liv. Tårarna har varit både av lycka och av rädsla.
Bara tittar på honom och gråter för jag känner sådan otrolig stor lycka och kärlek. Och jag är så otroligt rädd att något ska hända honom. Hade aldrig kunnat föreställa mig hur stort allting är med känslor, både bra och dåliga.
Vet inte vad jag skulle ta mig till om någonting hände honom.


Förlossningen gick väldigt bra. Smärtan var outrhärdlig och den kommer jag aldrig att glömma.
Men tiden gick ändå rätt så snabt, man hade inget tidsperspektiv när man låg i smärtan.
Två på natten så började värkarna bli väldigt regelbundna, det kändes som om dem bara precis avlöste varandra.
Hade riktigt ont, låg i sängen och kämpade för att försöka få sova. Halv fem ringde jag till förlossningen men fick då svaret att ta en panodil och gå & lägga mig igen.. Gick och lade mig igen men det gick inte att slappna av.
Lade mig på soffan och när klockan var halv åtta ringde jag och grät. Gick inte att röra sig så ont man hade.

Väl inne och vi fick komma in i första rummet så var klockan halv nio. Hon skulle då mäta mina värkar och kolla hur öppen jag var, vilket "bara" var 1 cm. Enligt mätaren så hade jag i nte så kraftiga värkar och hon tyckte att jag åkt in lite för tidigt men de såg hellre till att jag hade så ont. Så jag fick lavemang för att se om det hjälpte igång det lite snabbare. Det gjorde att jag öppnade mig någon cm till så barnmorskan tryckte hål på vattnet på mig och sa mer eller mindre att ja, det händer idag.
Vattnet var lite grönfärgat vilket betydde att han hade bajsat i magen på mig, så det var tur att hon tog vattnet på mig.
Jag fick lustgas och sedan ryggmärgsbedövningen (som var rena rama himmelriket !)

Det hela var mer eller mindre som taget ur en skräckfilm, kändes som om det var blod överallt och det var väldigt smärtsamt. Vet inte vad jag hade gjort om jag inte haft Kim vid min sida hela tiden.
Höll mig faktiskt väldigt lugn under hela tiden, barnmorskan, läkarna och sköterskorna var också väldigt lugna.
Tog allt steg för steg och slappnade av mellan varven så gott jag kunde. Hade jag inte haft Kim där hade jag inte varit så lugn. Han var helt underbar hela tiden.

Att få ut honom var hemskt rent ut sagt. Då kände jag verkligen att nej, nu vill jag inte mer.
Då ville jag bara lägga av, men fick fortsätta. Till slut så 15.39 så kom han ut och sen så mer eller mindre slängdes han upp på magen på mig. Den känslan när han var ute och uppe hos mig går inte att beskriva.
Det kändes som om man varit i helvetet och helt plötsligt var man i himmelriket och världens vackraste ängel låg i ens famn. Jag och Kim bara grät och grät, kan verkligen inte förstå hur man kan känna sådan stark kärlek på bara ett ögonblick. Så hur smärtsamt det än var, och nej, jag kommer aldrig glömma den, så behövde jag inte ens titta på honom i en sekund utan att känna hur mycket han var värt allt.