ja, jag vet. Och jag kan faktiskt inte hjälpa det.
tro mig, jag försöker. jag vill inte vara så känslig och gråta för minsta lilla.
men det sitter där inne och trycker i alla fall.
när du gjorde slut så grät jag ut det sista jag hade, släppte ut all smärta. Och med smärtan så fick jag även ut alla mina andra känslor.
Mitt hjärta låstes den kvällen. Jag slutade använda det helt.
Nu när det är vi igen, så har du öpnat upp mitt hjärta igen.
Det har inte fungerat på så länge. Och där finns så mycket kärlek till dig att jag ibland inte vet vart jag ska göra av allt.

Jag är inte rädd längre. Men rädslan sitter kvar i hjärtat. Rädslan över att förlora dig.
Rädslan sitter som en liten tagg, men när jag kände mig säker med dig så drog jag ut den taggen.
Och det blöder fortfarande, fast mindre och mindre var dag.

Jag behöver bekräftelsen från dig. Och när jag inbillar mig att den inte finns där så börjar tankarna spöka.
Och det är då jag blir ledsen. Visst, kanske överreagerar emellanåt men jag har inte fel.
För det jag känner kan inte vara fel på något sätt.
Saker du säger och saker du gör känns mer än vad du tror ibland. För det är inte du som blir utsatt för det.

Jag vill verkligen inte förlora dig igen. Så du får ha överseende med mig ett tag.
Jag gråter inte bara för att jag blir ledsen ska du veta.
Tårarna kommer när du säger något fint till mig. När jag får något sms där du skriver något gulligt. När du skriver att du älskar mig. Och saknar mig. Eller när jag vaknar upp mitt i natten och känner dig bredvid mig.
Jag grät då när du sov hos mig i måndags. När du somnade och låg på min arm och din arm om dig.
För det är hos dig jag hör hemma.
Tårarna är inte av smärta, dem är av kärlek!

Jag älskar dig så oehört mycket. Går inte att beskriva så glad jag är över att få känna den här kärleken igen.