Så, nu har jag anmält mig till att vara världsförälder.
Så man gör något gott i alla fall..
I min egna naiva lilla värld så existerar inte vardagen i U-länderna..
Helt ärligt så tycker jag det är så fruktansvärt att jag hellre vill blunda för det.
Missförstå mig rätt nu. Jag har alltid velat åka iväg och vara volontär och hjälpa barn, MEN jag hade inte klarat det. Jag är alldeles för svag för det och det skyller jag på min empati.
Ett drömyrke har varit att bli psykolog och hjälpa barn och ungdomar.
Men fick tänka om en gång till där, för det yrket hade dödat mig långsamt.
Hallå, jag klarar inte ens av att läsa en rubrik pålöpsedeln utan att kunna känna gråten i halsen och klumpen i magen. Ibland så är det väldigt jobbigt att känna sådan empati och vara så känslig.
De finns dagar då jag önskar att jag skulle kunna ha ett kallt hjärta och tänka; Jaha, vem fan bryr sig?
Men den dagen lär aldrig komma. Så jag fortsätter att se på världen med blåögda ögon och ha kvar hoppet om att det en dag skaq bli verklighet.

Bli världsförälder