Det är så mycket som händer men ändå inte :)

Tyiden går alldeles för snabbt, näst avecka är Ville 6 M Å N A D E R !
Seriöst, ska man inte hinna med? Blir ledsen när jag tänker på det, att han REDAN är 6 månader nu strax..
Kändes som igår när man tyckte det tog sådan tid innan han blev 1 månad, tyckte att tiden gick så sakta så man hann med.
Nej nu jävlar, här händer det ju små saker varje dag.
Varje leende och varje skratt är så värdefullt, det lyser upp hela ens inre.
Att en sådan liten plutt kan gör sådan stor skillnad hos en, bara komma och krama sönder ens hjärta så.
Känna sådan kärlek, det är obeskrivligt. Att känna, vilket redan första veckan, att man visste inte att man levde innan han kom till världen. Och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan honom. Det skulle jag inte.
Hatar alla artiklar & rubriker man ser överallt på föräldrar som gjort illa, eller t om dödat, sina barn.. Det känns som knivhugg rätt in i en. Hur kan man skada sitt eget barn??!! Klarar inte av att läsa om det för jag känner bara att tänk OM det hade varit Ville, och den obehagliga känslan vill jag inte känna.
Ville kommer aldreig att kunna förstå hur älskad h an är, men jag tänker banne mig sträva efter det varje minut med honom. Han är det bästa som har hänt oss, och jag önskar att alla barn skulle haft den turen att komma till en kärleksfull och trygg miljö. För han är så älskad av så många att det är helt sjukt, jag hoppas att han aldrig kommer att tvivla på det någonsin. Eller känna sig otrygg. Jag gör allt för dig.